Plocka vännernas pälsar eller blogga? Så skulle man kunna ställa frågan om varför vi behöver medierna och vilken funktion de fyller i våra liv. Bengt Engwall som är utvecklingsredaktör på Norrköpings Tidningar har läst, grunnat och sammanställt en historik över vilka av våra behov som driver medieutvecklingen. Vilken funktion fyller till exempel skvaller? Nedanstående text ska ses som en fördjupning i mediekunskap och betydelsen av språk och kommunikation, riktad till lärare eller gymnasieelever, och kan användas som diskussionsunderlag i klassrummet.

Vilka funktioner fyller medier för människor? För mediebranschen och alla andra som vill vara en del av det mänskliga kommunikationssystemet är det viktigt att förstå vad det är som driver människor att kommunicera och vilka behov som kommunikationen tillfredsställer. Svaren finns i studier av människans ursprung. Och dessa ursprungliga kommunikationsbehov måste vi förhålla oss till i vårt arbete med gamla och nya medier.

Människan har grundläggande behov av att kommunicera. Detta behov finns där oavsett om vi har tillgång till medier eller inte. Och det har funnits där sedan människan blev människan. Communication is the process of creating shared meaning, säger Stanley J. Baran i sin bok Mass Communication, Culture and Mass Media. Kommunikation är alltså en social funktion och människan är den enda art som kan kommunicera i äkta mening, dvs ha ett djupare utbyte än att bara reagera på den rådande situationen som att varna för fara och signalera att det finns föda.

Inte ens aporna, som vi gärna vill framhålla som rätt människolika, kan kommunicera på det djupa sätt som vi människor. Schimpanser har visserligen ett trettiotal olika läten för att meddela sig med sina artfränder, men de kan inte kommunicera på något sätt som överskrider den situation de just befinner sig i. De kan till exempel inte berätta för varandra hur och varför man gör olika saker. De lär sig av äldre och mer erfarna djur i flocken genom att följa deras exempel.

Den amerikanske antropoplogen och psykologen Ian Tattersall hävdar i sin studie om människoblivandet, Becoming human (1998) att det är språket som givit och ger människan – homo sapiens sapiens – försteg framför andra arter.

Kommunikationsmöjligheten genom språket gör att vi och våra verksamheter utvecklas eftersom att vi kan utbyta erfarenheter och lära av varandra – och på så sätt förbättra våra liv. Men människan utvecklade verktyg och arbetsmetoder redan innan hon fick ett talorgan. Vi kan ju, likt schimpanserna, också lära oss genom att imitera. Därför anser vissa forskare att det i grunden är en annan funktion än den rent lärande och verksamhetsutvecklande som är grunden till vårt behov att kommunicera.

Den engelske antropologen och evolutionsbiologen Robin Dunbar hävdar i sin bok Samvaro, skvaller och språkets uppkomst (1997) att språket är en förutsättning för den sociala sammanhållningen. I apornas liksom i de första människornas tillvaro har/hade det ömsesidiga ceremoniella putsandet av varandras päls, så kallad grooming, en stor betydelse för den sociala sammanhållningen.

Pälsplockningen är individuell – alla måste plocka alla för att det ska bli total sammanhållning – men efter hand som gruppen växer är det praktiskt omöjligt att upprätthålla personliga band med alla genom grooming. I ett samhälle som är för stort för grooming mellan alla individer behövs verktyg för att upprätthålla de personliga banden. För människan blev språket detta verktyg. Ursprunget till det talade språket kan ha kommit för cirka två miljoner år sedan.

Med språket kan var och en nå många med sin röst. Dunbar menar att det inte är meddelandet eller befallningen som är språkets första funktion, utan att det är skvallret – det talade ”pälsplockandet”.

Skvaller är att utbyta erfarenheter om vad andra gör, och det är ett snabbt sätt att få reda på vad andra gör. Även detta är ett sätt för individerna att skaffa sig kontakter och kunskaper som kan förbättra tillvaron på jorden, det vill säga ett bättre liv.

Utan språk är det en omständlig procedur. Apor och människoapor måste göra det genom att iaktta vad andra gör, och för det krävs ju att man har koll på alla hela tiden.

Idéhistorikern Sven-Eric Liedman tar upp Dunbars hypotes i sin bok om kunskap, Ett oändligt äventyr (2001). Han påpekar där att skvallret är en situationsöverskridande verksamhet, att man inte kan skvallra om det som för ögonblicket är för handen utan enbart om något frånvarande. Och att vara situationsöverskridande är ju något som endast människan och inte några andra arter kan.

Samtidigt, fortsätter Liedman, knyter skvallret samman dem som görs delaktiga av det. Han pekar på att skvallret är en social kraft och att Dunbar ser det mänskliga samhällets ursprung i just skvallret. Liedman säger vidare att det typiskt mänskliga inte bara är språket utan en hel kultur som tjänar till att integrera individen i samhället.

Ian Tattersall tar inte ställning till Robin Dunbars hypotes och människans kommunikationsbehov liksom språket får antas ha både integrerande (Dunbar) och utvecklande (Tattersall) funktioner. Allt för att göra livet bättre.

Språket är alltså avgörande för att föra oss människor samman, liksom för att utveckla våra verksamheter – och på så sätt förbättra våra liv, och det är med de perspektiven som vi ska se på våra behov att kommunicera – direkt med varandra – och via hjälpmedel – det vill säga genom medier.

Mediernas nytta och medieanvändningens drivkrafter
När samhällena växte och det inte längre heller gick att prata direkt med alla uppkom skriftspråk och medier. Först i form av inristningar på stenar, lertavlor, väggar med mera, sedan i form av handskrifter. Med Johann Gutenbergs uppfinning av lösa trycktyper för sättning av text på 1400-talet kom den första möjligheten till stor spridning av information. Riktig masskommunikation kom när tidningarna fick stor och folklig spridning i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Därefter har etermedier och elektroniska medier ytterligare utvecklat möjligheterna till kommunikation mellan många människor.

Sociologen George Herbert Cooley konstaterade 1909 (DeFleur och Ball-Rokeach, Theories of mass communication) att det var fyra faktorer som gjorde tidningen långt effektivare än kommunikationsprocesser i tidigare samhällen:

1. Uttrycksfullhet, de bar på ett brett spektrum av idéer och känslor
2. Dokumentbeständighet, eller övervinnande av tid
3. Snabbhet, eller övervinnande av rum
4. Spridning, eller tillgång för alla

Med medierna följer alltså nya kommunikationsvärden. Med medierna har också möjligheterna att kommunicera blivit oändligt stora. Det finns idag en stor mängd medieformer och nya tillkommer undan för undan. I dessa kanaler sprids och återkopplas meddelanden av, till synes, ett oändligt antal orsaker. Men i grunden är det de djupt mänskliga behoven som styr.

Dan Lundberg, forskare inom ekonomisk psykologi, konstaterade 1968 i boken Vårt behov av press radio och TV att människor utnyttjar massmedias innehåll på flera olika sätt och att man därigenom får olika belöningar och nyttor

– Mediainnehållet fungerar som en källa till erfarenheter och insikter vilka delas av andra individer i vår miljö(-er). Det ger en känsla av gemenskap och leder till sociala belöningar.

– Mediainnehållet fyller en direkt kontaktskapande och kontaktunderlättande funktion genom att förse oss med samtalsämnen.

– Man får tolkningar och synpunkter på olika händelser och företeelser, och genom att utnyttja dessa tolkningar och synpunkter vid samtal eller diskussioner kan man vinna social prestige.

– Mediainnehållet är en källa till råd och kunskaper som kan utnyttjas för att vinna uppskattning från omgivningen sida.

Medierna ger alltså människor tydligt sociala funktioner och nyttor. Precis som skvallret direkt mellan människor.

För mediebranschen och alla andra som vill vara en del av det mänskliga kommunikationssystemet är det viktigt att förstå vad det finns för bakomliggande behov för kommunikation. Vad det är som driver människor att kommunicera och vilka behov som kommunikationen tillfredsställer.

Insikten om de integrerande och utvecklande funktionerna är grunden, men i vardagen behövs också mer förfinade definitioner av vad människor får ut av att använda medier.

Inom beteendevetenskapliga discipliner har man definierat ett antal funktioner som ger människor personliga utbyten av medier. Medieforskaren Maria Elliot har i sin avhandling Förtroendet för medierna, (Göteborg, 1997) (s. 79-94) sammanställt de funktioner hon då kunde finna.

I takt med medieutvecklingen och med tanke på att det är svårt att avgränsa personliga utbyten i något så stort som det mänskliga livet, anser hon att listan aldrig kan bli komplett och heltäckande. Men hennes sammanställning är en någorlunda hanterbar strukturering av de personliga utbyten som media kan ge människor, och som media därmed bör förhålla sig till.

Utbytena handlar inte bara om vad individen får ut av medieinnehållet, utan även om medieanvändningen som aktivitet i sig och om egenskaper som är knutna till egenskaper hos mediekanalen (exempelvis att tryckta och elektroniska medier erbjuder helt olika former av upplevelser. Dessutom kan man få ett utbyte av den image och status som mediet har.

Elliots sammanställning av människors möjliga utbyten av medier ser i korthet ut så här:
1. Man vill ha generell kunskap och information (ger trygghet)
a) Koll på läget, överblick och omvärldsorientering
b) Information, orientering om konkreta händelser, praktiska råd för vardagslivet, beslutsunderlag
c) Kunskapsbildning (i en djupare bemärkelse)
2. Identitetsbildning
3. Socialisering och social interaktion
4. Delaktighet i samhället
5. Eskapism och pleasure
6. Strukturering av tillvaron

—

Vi människor för en ständig kamp för att förbättra tillvaron för oss själva, våra avkommor och våra fränder. Möjligheten att kommunicera hjälper oss i den strävan. Både orsakerna till språkets uppkomst och de uppmätta medienyttorna pekar på det. Den kunskapen om kommunikationens grundläggande funktioner och nyttor ger en grund till förståelse för vad medierna egentligen har för roll. Och till det måste vi som medieproducenter och publicister förhålla oss i vår dagliga gärning när vi väljer vad och hur vi ska publicera och när vi ska utveckla våra verksamheter.

Bengt Engwall, bengt.engwall@nt.se