Publicist
guiden

Allt material – texter, bilder, grafik och teckningar – som publiceras som tryck i exempelvis en tidning eller digitalt på en webbplats, kan vara skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Det innebär att du inte kan kopiera eller skriva av andras texter eller använda andras bilder och illustrationer till din egen publikation, utan att först ha fått lov till det. Och samma sak gäller för texter och bilder som du har skrivit eller skapat, du har upphovsrätt till dem och om någon vill använda dem måste de ha ditt tillstånd.

■ Vem ska lagen skydda?
Den som har skrivit en text, tagit en bild eller gjort en illustration, med andra ord skapat ett verk, blir automatiskt upphovsman. Upphovsrätten är till för att skydda upphovsmannen så ingen använder dennes verk utan lov eller på ett sätt som denne inte vill. På så sätt är upphovsmannen också rättighetsinnehavare till verket. Upphovsmannen kan också sälja rätten till sitt verk till exempelvis en tidning. Då är det tidningen, och inte skribenten eller fotografen, som har rätten till texten eller bilden. Som upphovsman har man dock alltid rätt att nämnas vid publicering, även om man har sålt rättigheterna till sitt verk.

■ Vad säger lagen?
Enkelt uttryckt får man inte kopiera och sprida upphovsrättsskyddat material utan tillstånd från rättighetsinnehavaren. Det gäller även om man publicerar saker på en hemsida eller i en blogg, och även om man inte tjänar pengar på det. Bryter man mot upphovsrätten riskerar man att få betala skadestånd och kan även dömas till böter och till och med fängelse i upp till två år.

Om den som äger rättigheterna till verket och den som har skapat verket inte är samma person, gäller lite olika regler. Upphovsrätten är nämligen uppdelad i en ekonomisk del och en ideell del.

Den ekonomiska upphovsrätten, eller användarrätten, handlar om vem som har rätt att kopiera, publicera och distribuera ett verk, och är till för att upphovsmannen ska få betalt för sitt arbete. Den ekonomiska rätten kan säljas, exempelvis som när en tidning har rätten att publicera text och bild som journalister skapat.

Den ideella rätten kallas ibland ”namngivningsrätt” och handlar om att upphovsmannen, den som har skrivit texten eller tagit bilden, behåller vissa rättigheter även om hen har sålt den ekonomiska upphovsrätten. Det innebär att upphovsmannen alltid har rätt att bli namngiven i samband med publicering. Det är också upphovsmannen som är den som bestämmer om man får ändra i verket. Hen har även rätten att bli respekterad. Det betyder att upphovsmannen inte behöver se sitt verk i sammanhang som denne inte kan stå för, exempelvis i kränkande eller rasistiska sammanhang.

Hos Riksdagen kan man fördjupa sig i lagtexten om upphovsrätt. Patent- och registreringsverket förklarar upphovsrätten ytterligare.

■ Allt är inte upphovsrättsskyddat – om ”verkshöjd”
Nu är inte allting som skrivs eller alla bilder som tas skyddade av upphovsrätten. Det skyddet får bara verk som har en viss verkshöjd. Vad man

Den som har skrivit en text, tagit en bild eller gjort en illustration, med andra ord skapat ett verk, blir automatiskt upphovsman

menar med det är att bilden eller texten måste vara speciell, självständig och originell på ett sådant sätt att ingen annan hade kunnat göra exakt likadant. Exempelvis kan vi alla rita en streckgubbe och de skulle förmodligen se ganska lika ut, så det verket har ingen verkshöjd. Men ritar man dit en snygg hatt och ett roligt ansiktsuttryck, och kanske placerar streckgubben i ett visst sammanhang, börjar verket bli originellt och kan sägas ha en viss verkshöjd. Därmed skulle det omfattas av upphovsrätten.

■ Hur får du använda upphovsrättsskyddat material?
Upphovsrätten gäller oavsett om du ska använda det för att själv tjäna pengar i ett kommersiellt syfte, eller om du bara ska använda det för exempelvis din egen blogg. Men även om man inte får låna, kopiera eller på annat sätt sprida andras verk, får man faktiskt använda skyddat material. Det du får göra är att använda det för eget bruk, exempelvis:

Hämta in kunskaper: du får alltså återberätta något du läst eller sett någon annanstans.
Referera till: i din egen text får du hänvisa till vad någon annan skrivit.
Citera från: du kan i din egen text använda ett kort utdrag ur någon annans text.

■ Vad gäller vid citat?
Att citera någon annan betyder att man använder ett kortare stycke från någon annans text, exempelvis för att göra det tydligare hur någon annan resonerat eller för att stärka sina egna argument. Men du kan aldrig citera en bild, bara text. Och du får inte citera hur mycket som helst, upphovsrättslagen säger att det ska göras i den omfattning som motiveras av ändamålet. Du får alltså citera, eller kopiera, just så mycket som behövs för din text och inte mer än så. Det är egentligen samma sak som med skolarbeten, det finns en gräns mellan citat och plagiat!

När man citerar måste det också framgå att det är just ett citat. Det markeras vanligen med citat- eller citationstecken: ”det citerade stycket”. Det ska också skrivas ut var citatet kommer ifrån.

En annan form av citat är om du exempelvis har intervjuat någon och din text återger vad denna person har sagt. Även då kan man använda citationstecken, men även det långa talstrecket eller pratminus som det gärna kallas inom journalistiken. Exempelvis:

– Det var jättekul att vi vann matchen, men det är fyra kvar, sade målvakten Per Ek i Polstjärnan BK.

I det här fallet har inte målvakten Per Ek upphovsrätt till det han sagt, men det har däremot du som har skrivit citatet – i det här fallet är det skribenten som är upphovsman.

När man citerar så måste det också framgå att det är just ett citat. Det markeras vanligen med citat- eller citationstecken.

■ Creative Commons – verk man får använda
Framför allt bilder vill man ofta kunna hämta på internet och använda för sin egen publikation, tidning, webbplats eller blogg. Som alla andra verk omfattas dock bilder av upphovsrätten, vilket gör att man inte kan använda dem hur som helst. Mycket material är däremot fritt att använda genom att upphovsmännen godkänner det genom Creative Commons-licenser.

Creative Commons är ett sätt för att enklare hantera upphovsrättsliga regler, men det innebär också att upphovsmannen inte kan ta betalt för sitt verk om det sprids. Som upphovsman kan man ange en av sex möjliga licenser, som ger användaren olika möjligheter att arbeta med verket. I alla licenser ska upphovsmannen få erkännande, det ska framgå vem som skapat verket. Denne kan också begränsa användandet till icke-kommersiella ändamål, tala om ifall man får ändra i verket eller inte och sätta ett villkor att den som använder verket själv måste dela sitt verk.

När man söker bilder på internet kan man begränsa sina sökresultat för olika licensavtal, så att du för ditt sökord får upp exempelvis enbart bilder som får användas och ändras, men inte för kommersiellt bruk om du ska ha dem till din blogg eller klassens webbtidning.

Den stora frihet som press, radio och tv har genom tryckfrihetsförordningen och yttrande- frihetsgrundlagen är till för att på ett bra sätt kunna tjäna som förmedlare av nyheter och kunna granska myndigheter och andra i samhället. Dessa friheter bygger på att man tar ett stort, eget ansvar för sitt arbete, inte minst för att skydda enskilda personer från de problem som kan uppstå i samband med publicering. Våra medier arbetar därför enligt en viss medieetik.

De medieetiska reglerna är inte en lagstiftning i sig, utan ett sätt att arbeta som press, radio och tv lovar att följa. Om du som enskild person tycker att du blivit dåligt behandlad eller kränkt i exempelvis en tidningsartikel på ett sätt som strider mot de medieetiska reglerna, så kan du göra en anmälan om det till Medieombudsmannen, MO. När MO undersöker ett ärende låter de tidningen uttala sig, och frågar sedan om anmälaren vill kommentera det tidningen sagt. Om MO efter det tycker att tidningen har gjort fel, så skickar de ärendet vidare till Mediernas Etiknämnd, MEN, som är de som fattar beslutet. Tycker även MEN att tidningen har gjort fel, så måste tidningen publicera det beslutet och betala en avgift till det medieetiska systemet. Man kan se det som att tidningen måste tala om att de har gjort fel, och be om ursäkt för det.

De medieetiska reglerna talar om hur exempelvis tidningarna bör arbeta, som:

• Ge korrekta nyheter, som att vara kritisk mot sina källor och kontrollera alla uppgifter noggrant. Som läsare måste man också kunna skilja på vad som är fakta eller åsikter. Det man skriver i exempelvis rubriken eller på löpsedeln ska också stämma överens med texten i artikeln. Bilder och illustrationer ska också vara korrekta och stämma med texten.
• Var generös med bemötanden, vilket betyder att felaktiga uppgifter ska rättas till. Om någon som berörs av en text inte håller med, så ska denne få möjlighet att säga det. Blir man fälld hos Mediernas Etiknämnd så ska det publiceras så fort som möjligt.
• Respektera den personliga integriteten. En tidning ska inte skriva något om en enskild person om det inte finns ett uppenbart allmänintresse. Det innebär bland annat att man alltid ska visa stor hänsyn till brotts- och olycksoffer, exempelvis vad det gäller publicering av namn och bild. Om det inte har betydelse för sammanhanget ska inte personers etnicitet, kön, nationalitet, religiösa åskådning eller sexuella läggning skrivas ut i artikeln.
• Var varsam med bilder. De får inte ändras, monteras eller ges en bildtext som lurar läsaren.
• Hör båda sidor. Om någon kritiseras i en text ska denne få svara på kritiken. När det gäller brottsmisstänkta så ska de betraktas som oskyldiga tills en fällande dom finns.
• Var försiktig med namn, det bör bara publiceras om ett uppenbart allmänintresse finns och konsekvenserna av en sådan publicering ska noga övervägas. Även om man inte skriver ut namnet så måste man vara försiktig så att inte uppgifter som yrke, ålder, kön eller annat avslöjar vem det är.

Förutom medieetiken, Publicitetsreglerna, som är till för att skydda enskilda personer mot kränkningar i medierna, finns det riktlinjer för hur journalister bör arbeta, den journalistiska yrkesetiken som sammanfattas i Yrkesreglerna. Prövningen av journalisternas arbetsmetoder görs inte av MO/MEN utan av Journalistförbundets yrkesetiska nämnd.

Den journalistiska yrkesetiken handlar om hur en journalist uppträder och vad hon eller han gör för att skaffa sig underlag för sina artiklar. Ibland kan också de medieetiska reglerna och journalistens yrkesetik gå in i varandra. Ett exempel kan vara om någon blivit intervjuad och fått löfte om att se hur tidningen citerar denne, men ändå inte fått se citatet före publicering.

För att nyheterna ska vara trovärdiga krävs att vi känner att vi kan lita på journalisterna, och de måste ha hög integritet. I och med att det är de som ska granska samhället, så måste de själva också tåla att bli granskade. Vi förväntar oss också att journalisten visar hänsyn i sitt arbete, och att man försöker rapportera så korrekt och riktigt som möjligt. För att vi ska kunna lita på medierna och journalisterna, ska de därför arbeta efter yrkesreglerna.

Journalistens integritet handlar också om att journalisten ska arbeta självständigt och utan att låta sig påverkas av andra genom att ta emot presenter, gratisresor eller uppdrag som kan göra att man misstänker journalisten för att vara beroende av någon utanför redaktionen. Journalisten ska heller inte utnyttja sin yrkesroll för att skaffa sig själv fördelar eller förmåner.

ANSKAFFNING AV MATERIAL är regler som säger att journalisten ska visa hänsyn mot exempelvis den som intervjuas, särskilt om detta är någon som är ovan vid situationen. Man ska alltid tala om ifall det man pratar om kan komma att publiceras. Hänsyn ska också visas vid fotografering, särskilt i samband med olyckor och brott. Bara i undantagsfall, och om det inte finns några andra möjligheter, kan man använda dold kamera eller inspelning.

De medie- och yrkesetiska reglerna finns i helhet hos Medieombudsmannen respektive hos Journalistförbundet.

Våra rättigheter att tycka och säga vad vi vill, och att ge ut tidningar och andra trycksaker, tillhör våra demokratiska rättigheter och är två av Sveriges fyra grundlagar. Att de är grundlagar ger dem extra styrka, eftersom en grundlag inte kan ändras så lätt och andra lagar inte får strida mot grundlagarna.

År 1645 utkom Sveriges första egentliga tidning Ordinari Post Tijdender. Men vi hade naturligtvis haft olika former av nyhetsförmedling långt innan dess. Precis som vi som lever i dag har människor under alla tider varit intresserade av vad som hänt vänner och bekanta sedan senast man sågs. Men också av vad som skett på andra platser än den man själv vistas på.

När handel och handelsvägar började växa fram ökade intresset för priset på varor, förändringar i maktens centrum och liknande. Under lång tid förmedlades den här typen av nyheter och underhållning muntligen av genomresande, vid marknader eller andra former av sammankomster. Inom just handeln kom en organiserad nyhetsförmedling med handskrivna uppgifter om tygpriser, sjunkna handelsskepp och krig att spela en viktig roll under lång tid. Efter det att tryckpressen introducerats i Europa i mitten av 1400-talet uppstod också en marknad för så kallade tillfällestryck om större händelser som krig, naturkatastrofer och stora sjukdomsutbrott. Den tryckta tidningen svarade mot flera av dessa behov, intressen och krav när den uppstod i det tidiga 1600-talet. Och den första svenska tidningen, av de vi känner till som utkom med fler nummer än ett, var alltså Ordinari Post Tijdender. Den kom också att vara landets enda tidning i nästan hundra år.

Under hela den här tiden var tidningen kontrollerad och censurerad av statsmakten. Det betyder att myndigheterna såg tidningen som ett propagandainstrument för att nå ut med sin version av vad som skett inom och utom landet. Censuren varade ända fram till 1766 då Sverige fick sin första tryckfrihetsförordning, vilken innebar att staten inte längre fick granska nyheterna i förväg. När den nya lagen infördes hade det tillkommit flera tidningar och tidskrifter. De flesta var ganska kortlivade och handlade om alla möjliga ämnen. Under 1700-talet utkom till exempel en rad vetenskapliga tidskrifter, debattryck och andra tidningar där målet snarare var att diskutera vissa frågor än att förmedla nyheter i den mening vi tänker på i dag.

Det dröjde en bra bit in på 1800-talet innan tidningar och tidningsläsning blev något som en större del av allmänheten tog del av. Fram till dess hade tidningarna varit ganska dyra och de riktade sig främst till personer som arbetade på myndigheter och inom handeln eller kyrkan. I och med industrialismen och inflyttningen till städerna kom detta att förändras. Det berodde bland annat på den tekniska utvecklingen men också på den politiska. Tidningarna blev nu allt oftare språkrör för olika samhällsgrupper. Den som ville påverka samhället kunde argumentera för sin sak via en tidning.

Det dröjde en bra bit in på 1800-talet innan tidningar och tidningsläsning blev något som en större del av allmänheten tog del av.

Välkommen till Publicistguiden, ett samarbete mellan Mediekompass och Statens medieråd där journalistiken står i centrum. Med denna vill vi erbjuda en introduktion till journalistikens värld, och ett överskådligt och lätthanterligt verktyg för lärare som vill använda nyheter, medier och journalistik i sin undervisning. Bakom Publicistguiden vilar tanken att elever utvecklar förmågor att förstå, värdera och tolka nyheter och information genom att själva skapa journalistik. Med en respekt och en förståelse för journalistiken och dess uppdrag, läggs också grunden för ett fortsatt lärande även efter att skolgången är avslutad.

PUBLICISTGUIDEN GER DIG en presentation av de förutsättningar som svensk journalistik verkar inom, i form av de grundlagsskyddade rättigheter och skyldigheter som omfattas av tryck- och yttrandefrihetsförordningarna, samt de press- och yrkesetiska reglerna. Här finner du också en beskrivning av vad journalistik är, vad det är som gör att vissa frågor blir en nyhet och andra inte, de olika yrkesrollerna på en redaktion samt vad man bör tänka på som journalist gällande upphovsrätt och källkritisk informationssökning.

Till Publicistguiden finns också lektionsövningar, med tydliga kopplingar till Skolverkets styrdokument, som du kan ladda ner från Mediekompass och Statens medieråds respektive webbplatser.

Här finner du också en beskrivning av vad journalistik är, vad det är som gör att vissa frågor blir en nyhet och andra inte, de olika yrkesrollerna på en redaktion samt vad man bör tänka på som journalist gällande upphovsrätt och källkritisk informationssökning.

Tyngdpunkten i Publicistguiden är dock det journalistiska skrivandet. Oavsett vilken form av journalistik man vill jobba med – tryckta eller digitala tidningar, bloggar eller vloggar, radio eller tv – står den journalistiska texten i centrum. Publicistguiden förklarar vad det är för skillnad mellan faktatexter och opinionsjournalistik. I korta och lättförståeliga texter med tydliga exempel går vi här igenom vad som utmärker – och hur man själv skriver – olika typer av journalistiska texter. Allt ifrån den korta, kärnfulla och faktabaserade notisen till opinionsjournalistikens längre debattartiklar och recensioner förklaras, så att eleverna själva ska kunna utveckla färdigheter i att framställa kvalitetssäkrad journalistik.

Till Publicistguiden finns också lektionsövningar, med tydliga kopplingar till Skolverkets styrdokument, som du kan ladda ner från Mediekompass och Statens medieråds webbplats MIK för mig. Övningarna kan användas lika ämnesövergripande som journalistiken i sig. Att skapa texter ingår i språkämnena, men innehållet kan omfatta allt från fysik till historia, från matematik till idrott och hälsa. Oavsett om du som lärare vill arbeta med pedagogiska portföljer eller föredrar begränsade och avslutade uppgifter, erbjuder det journalistiska skrivandet både en utmaning och en stimulans för eleven.

Det är vår förhoppning att lärare och elever kommer att uppskatta och använda Publicistguiden både för att fördjupa förståelsen och intresset för journalistik, och själva bli inspirerade till journalistiskt skrivande. Fria och oberoende medier är trots allt en av hörnstenarna i en fungerande demokrati.