Pressfrihet

Man beskriver ofta fria och oberoende medier som en grundpelare för en fungerande demokrati. Rätten att få skriva och uttrycka sig fritt är så viktig att två av Sveriges fyra grundlagar handlar om det, Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen.

Pressfrihet – en självklarhet?

Man beskriver ofta fria och oberoende medier som en grundpelare för en fungerande demokrati. Rätten att få skriva och uttrycka sig fritt är så viktig att två av Sveriges fyra grundlagar handlar om det, Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen.

Tryckfrihetsförordningen gäller för tryckta medier och ger alla rätt att ge ut böcker, tidningar och tidskrifter utan att myndigheterna i förväg granskar eller censurerar dem. Det betyder att man får sprida vilken information man vill, men det finns begränsningar. Samtidigt som tryckfrihetslagen ger oss rätten att uttrycka oss fritt, så skyddar den också individer mot exempelvis förtal och kränkningar. Man får exempelvis inte skriva något som betraktas som hets mot folkgrupp. På så sätt är Tryckfrihetsförordningen både en rättighet och ett skydd.

I tryckfrihetsförordningen finns också offentlighetsprincipen. Det innebär att alla har rätt att ta del av handlingar från våra myndigheter, och ger oss därmed insyn i hur politiker och offentliga tjänstemän arbetar. Det kan handla om att begära in statsministerns e-post, eller att få tillgång till alla avtal som handlar om hur en kommun har förhandlat om en ny fotbollsplan. På så sätt kan journalister granska de som har makten i samhället. Men offentlighetsprincipen gäller bara för myndigheter, ingen kan begära ut handlingar från ett privat företag.

Enligt tryckfrihetsförordningen har man som anställd hos en myndighet rätt att anonymt kontakta medierna med information om något som man tycker är fel, och myndigheten får inte försöka ta reda på vem det är som har pratat med pressen.

Den svenska tryckfrihetsförordningen kom redan 1766, och är därmed världens äldsta. Du kan läsa hela lagtexten här: Tryckfrihetsförordningen hos Sveriges riksdag.

I en kort film berättar redaktionen på MittMedia vad tryckfrihetsförordningen betyder för deras arbete, och hur man gör olika bedömningar för vad som kan och bör tryckas:

Yttrandefrihetsgrundlagen säger i princip samma sak som tryckfrihetsförordningen, men i stället för att gälla tryckta medier gäller den för radio, tv, film, ljud- och bildupptagningar, video och cd-skivor samt webbplatser och bloggar som har ett journalistiskt syfte. Exempelvis kan den som har en webbplats med en ansvarig utgivare ansöka om ett utgivningsbevis som ger webbplatsen grundlagsskydd.

Vill du läsa hela lagtexten finns den här: Yttrandefrihetsgrundlagen hos Sverige riksdag.

För både tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen gäller att man får fullt grundlagsskydd om man har ett utgivningsbevis och det finns en ansvarig utgivare. Det är den ansvarige utgivaren som har ansvaret för det som trycks eller sägs. Det innebär exempelvis att om en journalist skriver något som bedöms vara kränkande mot en person, så är det den ansvarige utgivaren som kan dömas för detta. Det kallas för enmansansvar.

Vår rätt att fritt få uttrycka våra åsikter anses så viktig att det tillhör de mänskliga rättigheterna. Det tas upp i FN:s konventioner om de mänskliga rättigheternas artikel 19 som säger att:

”Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.”

Rätten att uttrycka sin åsikt och sprida den i olika medier betonas alltså av såväl de mänskliga rättigheterna som Sveriges grundlag.

Men även om vi i Sverige värnar om våra fria medier och skyddar pressfriheten, så ser det mycket annorlunda ut i många andra länder. Faktum är att vi inte ens behöver söka oss särskilt långt bort för att hitta begränsningar i och hot mot pressfriheten. Flera länder i Europa – ja till och med inom EU – har stora problem med att leva upp till kraven om pressfrihet. Organisationen Reportrar utan gränser bevakar pressfriheten i världen, och presenterar varje vår sitt Pressfrihetsindex där de rankar länderna efter hur väl pressfriheten är skyddad där.

Det framgår där att ett flertal länder i Europa har svårt att leva upp till kraven om pressfrihet. Den kan handla om att myndigheterna tar kontroll över de statliga medierna och bestämmer vad som får sägas där, eller att journalister motarbetas och inte får tillgång till information som behövs för att göra sitt jobb. Men det handlar också om hot och direkta angrepp på journalister.

När journalister hindras från att göra sitt jobb så innebär det att medborgarna inte får veta om de som har makten i samhället missbrukar sitt förtroende. Det blir svårt, eller omöjligt, att avslöja korruption och som medborgare får man inte veta hur politiska beslut har fattats.

Tittar man på Reportrar utan gränsers karta så finns också ett flertal länder som är färgmarkerade i rött eller orange. Det är länder där det inte bara är svårt att arbeta som journalist, utan till och med livsfarligt. Där pressfriheten är som mest begränsad kan journalister fängslas, ibland utan rättegång eller tidsbestämda straff som den svenske medborgaren Dawit Isaak som suttit fängslad i Eritrea sedan 2001 – utan att få veta vad han är anklagad för eller hur länge han ska vara fängslad.

Pressfrihet är något som aldrig får tas för givet och alltid måste skyddas. När pressfriheten begränsas är demokratin hotad, då fria och oberoende medier är avgörande för en fungerande demokrati.