Grävande journalistik

När Sverigedemokraterna avslöjar sin främlingsfientliga hållning i möten där journalister infiltrerat partiet och i smyg gör bandupptagningar på det som sägs, tycker naturligtvis deras ledare att metoden med dold bandupptagning är förkastlig.
Liknande metoder används då och då inom journalistiken för att komma bakom stängda dörrar, bortom eviga telefonsvarare och innanför slutna miljöer. Många människor reagerar starkt mot mediernas envetna grävande efter sanningar och tycker att man borde låta människor som till exempel LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin vara ifred när hon inte vill exponera sig för medierna.

Jag inbillar mig att inte bara de som utsätts för granskningen, utan även journalisterna, kan uppleva obehag när de närmar sig ett avslöjande där de vet att något eller några huvuden kan komma att rulla. Vad kommer det här att betyda för personen i fråga, för anhöriga och speciellt för barnen? Metoder där journalister utger sig för att vara någon annan för att ta sig in i slutna miljöer kallas att Wallraffa, efter den tyske journalisten Wallraff. Men grävande journalistik är kostsamt. En eller några journalister blir ofta upptagna en längre tid med ett uppdrag och det är kanske inte alltid som det visar sig bli det avslöjande som man tror.

Sociala medier hjälp i grävarbetet
Nyare journalistiska metoder som bloggande och andra öppna samtal på nätet menar att det inte alltid är nödvändigt med dolda metoder för att komma sanningar på spåret. Genom att öppet berätta att man undersöker det ena eller andra brukar andra bloggare bredvilligt hjälpa till med vad de vet om fallet och ganska snabbt kan man ha en relativt tydlig bild av det som man är nyfiken på. Självklart kräver sådana tekniker varsamhet. Vem är det som tycker vad? Hur säkra är källorna?

Men grävande journalistik måste inte handla om spännande avslöjanden. Ett av priserna på Grävseminariet kallas Nära-priset och tilldelades ett reportage som följer mamman till en knivdödad yngling under hennes första år efter dådet.

Nästan dagligen matas vi med nyheter om våld och ond bråd död. Risken är att vi vänjer oss och avtrubbas så att vi till slut inte uppfattar att både offer och gärningsmän är människor. Människor som skulle kunna vara våra grannar, eller klasskamraten från mellanstadiet. Det krävs både mod, empati och professionalism av den journalist som ska gå nära inpå all den sorg, ilska och frustration som gömmer sig bakom nyhetsspråkets rappa formuleringar.

Gör i klassen
1. Leta i tidningen efter nyheter som ni bedömer har krävt lite större insatser av journalisterna. Det kan handla om att man måste söka i många källor för att få fram uppgifter som artikeln baseras på. Det kan handla om en intervju med någon som varit svår att få tag på eller inte velat ställa upp.
Diskutera: Vilka egenskaper krävs av en journalist för att klara ett sådant uppdrag? Vilka av de egenskaperna anser du att du har och vilka skulle vara svåra för dig att klara?
Kom överens om tre goda råd till en journalist som ska genomföra en intervju och vill få den intervjuade person att berätta ganska fritt och öppet.

2. Diskutera Wallraffmetoder. Vad tycker ni om att journalister ibland utger sig för att vara något annat för att komma åt uppgifter som han/hon annars inte skulle få tag i? Är det alltid en bra metod? Kan det vara bra ibland men inte alltid? Borde det aldrig få förekomma? Motivera era svar och samla argument för och emot dolda metoder.

3. Leta i tidningen efter människor som ni tror är glada över att bli omskrivna, och efter andra som ni tror inte vill figurera i tidningen i det här sammanhanget.
Diskutera: Hur stor hänsyn ska journalister ta till att någon inte vill att man skriver om dem i tidningen när de gjort något dumt? Ska vissa människor slippa bevakning och andra inte? Ska människor som gärna vill synas i tidningen i trevliga sammanhang tåla att vara med även när sammanhangen inte är så roliga?